1:a-majtal av Yngve Berlin Röd Front 2006 i Lysekil

Efter en bister och sällsynt lång vinter så är det gott att våren är här kamrater.
Även om regnet hänger i luften.
Vårtecknen radar ändå upp sig, blåsippor, vitsippor, strandskator ,sommardäck på bilen, Mannskör och 1:a Majtåg.
Och så har kungen har fyllt, - inte bara 60 år, utan också sin bensintank, vid ett besök i Norge, utan att betala.
För en gångs skull håller vi med kungen, bensinpriset är oskäligt hög, inte minst för folk som måste pendla i arbetet.
Men som sagt våren är här och även om nu inte värmen riktigt har kommit och solen lyser, fast mest med sin frånvaro, så är i alla fall ljuset närvarande större delen av dygnet, det kan liksom ingen ta ifrån oss.
Lika enkelt självklart och obevekligt ljusnande är det tyvärr inte vad gäller samhällsklimatet.
Man måste konstatera att det politiska klimatet på vår planet på tvåtusentalet inte precis präglas av ljus, mänsklig värme och solidaritet.
Men det är helt givet att detta mörker, inte kan få härska i evinnerlig tid.
Det är väl som man sjunger i Kent Anderssons, balladen om brödupproret, ”det finns inget mörker min dotter, mörker är stulet ljus, stjäl krämarn ljuset ifrån dej, så bryt dig in i hans hus.”
Det gäller att ta fast tjuven helt enkelt.
Det är naturligtvis inte helt enkelt, men det borde gå, för det finns mer än hundra miljoner offer och vittnen runt om i världen till mörkermännens framfart.
USA imperialismen är den i särklass främsta orsaken till mänskligt lidande och politiskt mörker idag.
Och skall man personifiera ondskan med ett ansikte på tvåtusentalet så måste det bli USA:s president George. W. Busch.
Men Busch precis som Adolf Hitler hade inte varit annat än en tunn, blek kropp med en sjuk hjärna om han inte haft kapitalet i ryggen.
Det giriga kapitalet och alla dessa förment demokratiska statsmän som kryper för våldsmakten med önskan att få delar av bytet.

Nu skall inte jag tala så mycket om det internationella politiska läget, i detta 1:a majtal.
Det kommer istället vår kamrat Lisa Engström från ungdomsförbundet att göra.
Jag skall försöka att hålla mej på hemmaplan, på det nationella och lokala planet, förhoppningsvis utan att uppfattas som nationellt inskränkt.
Och ännu mer förhoppningsvis, utan att uppfattas som en inskränkt kommunpolitiker.
Vad gäller epitetet ”inskränkt kommunpolitiker” är i och för sig konkurrensen stenhård i den här kommunen, det vet jag efter 27 år i fullmäktige.

Men är oförsiktig eller blir missförstådd kan ju epitetet drabba även oss kommunister.

Kampen för socialism och rättvisa är nationell till sin karaktär (och ibland till och med lokal), men till sitt innehåll och i sina mål är den internationell.
Det är så vi kommunister ser det.
Vår kamp och våra idéer har alltid varit globaliserade kan man säga.
Och att tala på arbetarklassens internationella högtidsdag 1:a Maj, utan att i sitt tal få beröra imperialismens framfart och folkets motståndskamp känns lite tomt.Så innan jag gräver där jag står måste jag få ge några reflektioner kring aktuell internationell politik.
Alla vi här hyser en ärlig och uppriktig vrede mot USA och deras allierades härjningar i världen.
Vi vet att inget lidande, inga mänskliga offer är för stora när USA skall ta tillvara sina intressen på folken bekostnad.
Medan andra despoter eller bara tvivelaktiga figurer och knappt det ställs inför förbrytartribunaler för att rannsakas, så håller despoternas despot i taktpinnen.
Georg. W. Busch har hur många liv som helst på sitt samvete, om han nu hade haft ett samvete att belasta.
I Lördags demonstrerade 300.000 människor i New York mot kriget i Irak och krävde att USA skulle ta hem sina soldater.
Busch är mer ond än Bin Laden stod det på ett plakat och det är glädjande och viktigt att motståndet mot kriget sprider sig på hemmaplan.
Men hur är den så kallade demokratiska världens ledare funtade när man tysta som tio musselakademier finner sig i att USA trampar folkrätten under fötterna var helst deras ekonomiska intressen finner det för gott.
Hur är man funtad när man tyst accepterar USA:s proklamation att man är beredda att attackera Iran med kärnvapen, för att förhindra kärnvapenspridningen.
USA skall ha rätten att bomba, eller hota att bomba med kärnvapen för att förhindra att en annan nation skall kunna hota att bomba med kärnvapen.
Imperialistisk logik på hög nivå.
Och merparten av världen politiska ledare accepterar, utan att gå i taket.
Hur djävla loj och mjukryggad får man bli?
Eller ta Israels ockupation av Palestina och terrorn mot det palestinska folket.
En terror som för övrigt är uppbackad av ett kärnvapeninnehav som de så kallade demokratierna inte har ett ord till övers för att fördöma.
Inga sanktioner, inga diplomatiska förvecklingar med kärnvapenstaten Israel.
Nu har Sveriges regering gud bevars avstyrt svenskt deltagande i en militär flygövning i Italien, där Israeliskt flyg skulle delta.
Det är naturligtvis bra eller snarare det absolut minsta man kan begära.
Men vad säger Statsminister Persson när han skall motivera beslutet.
Jo, ”vi har ingen nytta av att öva ihop med nationer vi inte skall samarbeta med militärt i framtiden”. Säger han.
Fan tro det!! Säger vi.
”Det har inget med kritik mot Israels att göra” hävdar han.
Nej det är kanske bara lite för känsligt och magstarkt om man flygbombat ihop med Israelerna.
Överbefälhavaren är besviken och flygvapenchefen är grymt ledsen. ”Nio månaders förberedelser till ingen nytta”, gnäller han.
Man vill ha, vad man kallar ”fredsbevarande” övningar, man vill vara med i kriget helt enkelt och att Israeliskt flyg skulle delta stör inte svensk militär det minsta.
Regeringen avstår militärsamarbetet det är bra, men man vågar inte tala klartext.
Sedan Sharon provokationspromenerade på Tempelberget hösten 2000 har 3466 palestinier dödats av Israeliska militären inklusive dess flygvapen, 691 av dessa dödade eller rättare sagt mördade palestinier var minderåriga.
Kunde inte detta; 691 mördade barn i det ockuperade Palestina klart ha uttalas som skäl till varför Sverige vägrar samöva med förövarna, Israel.
Det skulle ge en riktig bild av staten Israels karaktär och det är kommunisternas bärande skäl till varför Svensk militär absolut inte skall ingå i sådant ”partnerskap”.
Men det är inte bara mörker i denna värld kamrater.
Man kan även ana en politisk vår.
Det har skett mer än ett ”bröduppror” i Latinamerika.
Venezuela och Bolivia är väl dock de främsta exemplen där folket försöker ta tillbaka det stulna ljuset.
Förutom Kuba som ju för länge sedan tagit över både bageriet och brödbutiken.
Om detta är vi säkert allihop här väl uppdaterade, och vi glädjes åt förändringen.
Det var regelrätta parlamentariska val som förde socialisterna till regeringsmakten i dessa länder.
”Revolutionen är fredlig men vi är inte obeväpnade”, som Venezuelas president Chávez uttrycker det.
Man tycker att detta skulle vara acceptabelt för de människor i västvärlden som kallar sig demokrater.
Man tycker att dom skulle kunna finna sig att folket ville ha en annan ordning.
Men Nej: Jag hörde på radions P 1 här i veckan.
En av de mest seriösa kanalerna man kan lyssna på, tycker vi nog lite till mans.
Det handlade om utvecklingen i Latinamerika.
En så kallad expert på Latinamerika blev intervjuad och fick frågan.
Vad tror du är orsaken till utvecklingen med socialistiska regeringar i Latinamerika?
”Det har utvecklats en otäck nationalism, sade han.’

”De socialistiska ledarna har använt de rika naturtillgångarna och bolagens höga vinster, inte minst oljeinkomsterna som argument för att få röster.
Man har lovat folket att få del av dessa och hotat att nationalisera resurserna.
Med sådana populistiska löften har man fått framgångar” sa experten.
Tyvärr tror man faktiskt sina öron när man hör det, för vi har hört det förut.
För det är så patentdemokraterna betraktar parlamentarismen, om folket röstar fel.
Och om någon vänsterkraft väcker frågan om att folket och nationen skall ha frukten av folkets och nationens naturresurser och tillgångar.
Då avfärdar man detta som POPULISM.!!!
Och till och med ”otäck nationalsim”.
Vi kallar det socialism och humanism.
Och den enda lyckosamma vägen, inte bara för tredje världens fattiga utan, för alla folk och nationer och hela klotet.
I vår framtidsvärld är inte arbetarklassen och folket reducerade till att vara kanonmat eller behöva finna sig i få smulorna från den rike mannens bord.
Men i och med det har vi också framtiden för oss.
Vi har visionerna kamrater.
Det talas mycket i dagens debatt om ”vår globaliserade värld”.
Jag tycker det är ett konstigt uttryck, värden har väl alltid varit globaliserad?
I alla fall ända sedan man kom på att den inte var platt.
Hur som helst.
När vi kommunister hävdar en uppfattning i det lokala samanhanget är det sällan eller aldrig frikopplat från det stora och internationella samanhangen.
Vi väljer att kalla detta proletär internationalism.
För knappt ett år sedan hade vi i Lysekils kommunfullmäktige en debatt, initierad av oss i Kommunistiska Partiet, om risken för lönedumpning.
I och med EU:s krav på fri rörlighet för varor, arbetskraft, tjänster och kapital så insåg vi risken att detta skulle leda till lönedumpning.
EU har inget gott med sig för den vanlige enkle medborgaren.
Vi hade ett så beskedligt förslag som att kommunen måste kräva kollektivavtal vid upphandling av tjänster, exempelvis byggen.
Som om ett sådant krav skulle varit överflödigt så återremitterade man frågan.
Inget annat parti i fullmäktige vågade ta debatten fullt ut.Men så kom Preem Raff:s stora utbyggnad och vi fick en lektion i den samhällsordning EU och nyliberalismen allt mer vill pracka på oss.

Vi fick en lektion i raffinerad råkapitalism kan man säga. De var skandalösa anställningsvillkor som kom i dagens ljus på Preem Raff
Men de politiker i Lysekil som i högtidliga samanhang säger sig värna om rättvisa och människovärde var tysta som musslor.
Om man fritt låter EU och råkapitalismen råda får vi en situation i Sverige med slavarbetsvillkor för asiater importerade av Europeiska bemanningsföretag, svältlöner för syd och östeuropéer och A-kassa till allt fler svenska arbetare.
Det visade exemplet Preem Raff.
De Thailändska arbetarna våga trotsa det värsta svineriet och hoten och gick ut i vild strejk.
Man fick också ett helhjärtat stöd från svenska arbetare.
Äkta arbetarsolidaritet.

En viss upprättelse och lönejustering blev det för Thailändarna, men hela historien och vad som hände när dom kom hem kan vi bara spekulera i.
Men den grundläggande frågan står kvar.
Hur skall människor som bor i Sverige permanent, kunna betala hyra mat och kläder. Om de löner som ”erbjuds” människor från låglöneländer i den fria konkurrensens namn, skall bli norm?
Om den s.k. ”fria konkurrensen” skall gälla och arbetsrätt och avtalsenliga löner skall undermineras?
En sådan ordning gynnar bara kapitalister och aktieägare, kortsiktigt och sniket.
Det är bara att ta ställning till vems intresse man vill kämpa för.
Hur skall vi komma till rätta med den förödande arbetslösheten för både gamla och unga i detta land om vi inte ger dessa företräden till de jobb som skall utföras i dess närområde.
Det är naivt att tro att företagen självmant skulle avstå lönedumpning,
därför måste ett minimikrav vara att svenskt kollektivavtal skall gälla oavsett vilken nationalitet arbetaren har.Kampen mot arbetslösheten inte minst bland unga är, och kommer allt mer, att bli ett paradnummer i valdebatten.
Den borgliga alliansen hävdar bland annat att ungdomen får lättare att komma in på arbetsmarknaden om man är villig att avstå skälig lön och drägliga arbetsförhållande, kort sagt är beredda att dumpa sig på arbetsmarknaden. Deras förslag har inget med logiska lärlingslöner och lönetrappor att göra!!!

Nej recepten från alliansen är många men soppan blir tunn och osmaklig.
Samtidigt som den pensions-nära generationen öppnar sina orangea pensionskuvert, och begrundar siffrorna och åldersintervallerna.
Kliar sig i skallen och funderar på hur dom skall kunna orka jobba till dom är 70 år för att få en pension som nästan går att överleva på.
Så vill man att ungdomen skall kriga om de få platser som frigörs när utslitna arbetare och tjänstemän blir kvar på sin post tills dom stupar.
Det är en riktig dögrävarpolitik.
Vi kommunister förslår istället att man sänker pensionsålder till 60 år och ger fler ungdomar en chans att komma in i arbetslivet.
Det här är enkel och förnuftig politik som säkert en majoritet av svenska folket redan diskuterat vid köksbordet eller i TV soffan.
Men det finns inga företrädare i riksdagsvalet för denna politik.
Där styr andra tankar om vad som är rätt och möjligt.
Men för oss gäller:
Hellre pension till 60-åringarna än arbetslöshetsersättning eller socialbidrag till våra 20-åringar.
Jag vet inte hur många gånger i fullmäktige, (när vi krävt åtgärder för fler jobb), som vi har avfärdats med att kommunen inte har möjlighet eller befogenheten att påverka arbetslösheten.
Men om man ser till vad Lysekil kommun och kommuner och landsting i allmänhet sysslat med sedan början på -90 talet, så är det just att man tagit på sig rollen att påverka arbetslösheten.
Men inte i någon positiv riktning.
Cirka 200.000 jobb har försvunnit från den offentliga sektorn i Sverige under den här tiden.
Genom att vika sig helt för Regeringen budgettak och krav på kommunal budgetbalans.
Som i sin tur är ett krav från EU för att krympa den offentliga sektorn, har kommunpolitikerna skurit ned verksamheten och ökat arbetslösheten.
Och detta kallar man för ”ansvarsfull sparpolitik” !
Det finns ett gammalt Bohuslänskt talesätt om sparsamhet.
Man sa: Sparsamhet är en dygd, men snålhet är en styggelse.
Vi tycker att kommunens så kallade sparsamhet är en styggelse!
Den är kortsiktig och drabbar tredje man.

Eftersom kapitalisterna, höginkomsttagare och förmögna människor allt mer skattebefriats, så utarmas den offentliga ekonomin i motsvarande grad.
Det rör sig om mer än hundra miljarder på årsbasis, som berövas det gemensamma och där merparten hamnar i fickorna på en minoritet redan stormrika.
Staten, det vill säga regering och riksdag ”löser” detta genom att överföra allt mer ansvar för den offentliga servicen på kommunerna.
Man lagstadgar på område efter område vad kommunerna skall sköta. Men man skickar inte med pengar till finansiering.
Vård och omsorg och inte minst LSS (Lagen om särskilt stöd för vissa handikappade) är områden där ”humana” reformer inte är humant finansierade med våra gemensamma nationella resurser.
Utan faller på en urgröpt kommunal ekonomis lott att lösa.
Fler tragiska LSS fall än budgeterat i en kommun kan innebära att exempelvis maten till dom gamla måste försämras.
Eller att personalen får ännu mindre tid till den mänskliga vården och omsorgen Något inom respektive nämnds verksamhet måste nämligen stryka på foten om budgetdisciplinen skall upprätthållas.
Och budgetdisciplin det är det främsta honnörsordet för 39 av fullmäktiges 41 politiker i Lysekil.På så sätt blir kommunerna verkställare av mänskligt sett onödig åtstramning, utarmning av verksamheten och ökad arbetslöshet.
Det anser inte vi vara sparsamhet utan slöseri och en ”styggelse”.
Men som om de enorma vinsterna i Svenska företag och till och med överskottet statsbudgeten, inte skulle ha med det ekonomiska läget i kommunen att göra.
Så kör kommunstyrelsen vidare under den käcka parollen att ”göra det bästa av situationen”.
Kommunistiska Partiet driver däremot kravet på en lokal arbetsmarknadspolitik som tar tillvara varje mänsklig resurs.
De må fattas utbildning hos många arbetslösa för att fylla de uppgifter som den kommunala servisen skriker efter.
Men det fattas inte arbetskraft.
Våra huvudkrav i budgeten var därför att:
- Att kommunfullmäktige skulle besluta att de faktiska behoven av kommunal service och personalförstärkning skulle ge nämnderna rätt att kräva tilläggsanslag för att täcka behoven.
- Och att kommunen för dessa viktiga arbete skulle begär ökade anslag från staten.
Bland annat genom ökad del av dom befintliga resurserna för arbetsmarknadsåtgärder.
Kort sagt: Arbete istället för åtgärd. Lön istället för bidrag. Självkänsla istället för utanförskap.
Ett sätt att ta vara på samhällets resurser och höja kvaliteten i kommunens verksamhet.
När kommunerna 1991 tog över huvudmannaskapet för hela äldrevården den sk ÄDEL-reformen var den paketerad i vackra fraser om human äldrevård och värdig vård i hemmet, men den var underfinansierad från första början.
De vackra fraserna har ”glömts bort” och nu skall verksamheten ”effektiviseras”.
En herre vid namn Jan Bornestig från grannkommunen fick uppdraget att ”genomlysa verksamheten på konsultbasis”, som det heter.
10-15 miljoner kan sparas i Lysekils hemtjänst, utropa denne skrivbordgeneral.
Men strax efter fick han dra tillbaka halvbackarna på hemmaplan, i Sotenäs, där han varit med om att skissa på ett liknande fältslag.
Personal och anhöriga gick till motattack.
Man dömde ut hela upplägget och Sotenäspolitikerna fick backa.
Politikerna i Lysekil måste få möta samma motstånd för det är samma eländiga konsultarbete som han försöker kränga av här.
De åtgärdsprogram och den budgetram som 39 av 41 politiker i fullmäktige ställt sig bakom kommer att drabbar både personal och äldre inom vården, inte minst hemtjänsten.
Stämpelklockor, tidsstudier och fler ”aktörer” skall göra hemvården billigare och effektivare hävdar man.
Hemtjänsten skall krympas till stämpelklocksnabba besök, någon annan ”aktör” skall ta hand om grovstädningen, med nya avgifter för de gamla säkerligen.
Ytterligare någon skall sköta inköpen, mat skall levereras veckovis, etc.
Så är det tänkt.
Men det kommer naturligtvis inte att fungera i verkligheten eller utan att det drabbar orättvist.
Men skall man tro på medias bild av läget i Lysekils kommun så är det bara rosen rött.
Alla gläds åt att kommunen har överskott i ekonomin, är bilden som förmedlas.
Men detta överskott har givetvis en baksida.
I det fall det slösas så skall man naturligtvis ta itu med slöseriet.
Vi tycker som andra gamla Bohusläningar, att sparsamhet är en dygd.
Och inte är vi emot förändringar heller, absolut inte, men vi säger definitivt nej till försämringar.
För vi vet att huvudlinjen i politiken idag leder till ökade klassorättvisor.
Överklassens ökande rikedomar, yrkespolitikers och direktörers osmakligt höga löner, bonusprogram och pensioner kommer inte från ovan, nej dom kommer underifrån.
Men den största faran för framtiden är nog bristen på politisk aktivitet hos de många människorna.
Man låter politikerna härja mer eller mindre fritt.
Häromdagen fick jag ett resonemang med en yngre kvinna som jobbade inom barnomsorgen eller förskolan som det väl heter nu för tiden.
Hon ville av (alla frågor på jorden) ha reda på hur det skulle bli med boräntorna fram över.
Det vet väl du som är ”med i politiken” sa hon i all välmening.
Men det visste jag naturligtvis inte.
Men du vet det väl bättre än oss som inte ”är med i politiken” fortsatte hon.
Men faktiskt inte det heller.
Och så förklarade hon att bara hon hör ordet politik, ”så skrynklar öronen ihop sig” och så hör hon inget alls.
Men när hon väl förklarat att hon inte begrep sig på politik den minsta, berättade hon att kommunen försökte öka antalet barn i grupperna både hos dagmammorna och på förskolan.
Sedan fick man en redogörelse för varför detta var omöjligt och felaktigt.
Vad det skulle innebära
Hur dom tänkte protestera och så vidare.
Man fick en lektion i politiskt ställningstagande helt enkelt.
En småbarnsförälder i sällskapet hade också åsikter och avsikter i samma riktning, så helt mörkt är det väl inte. Även om inte alla fattar vad dom egentligen begriper.
Skrynklar inte öronen ihop sig värre än så, får det väl gå.
Innan öronen börjar skrynkla sig allt för mycket här på torget vill jag bara avsluta med att rekommendera Kommunistiska Partiets handlingsprogram.
”För arbete välfärd och rättvisa”.
De flesta här har kanske läst det men det behöver betydligt större spridning.
Där står inte hur boräntan blir det närmaste kvartalet.
Men det presenterar en konkret politik, med visioner som är värd att sprida och kämpa för.
Det behövs en röd front året runt kamrater.

Tillbaka till startsidan