|
Stig Berlin är med i KPML(r) och har arbetat på G&M i 15 år. |
Du står ju själv på
den nedre delen av listan. Du borde väl veta att du skulle få
gå. Vad bråkar du för?
- Det kan tyckas konstigt att slåss
för turordningen när man själv ändå drabbas men
genom att gå ifrån turordningen för att man kräver
multikompetens så är ju alla utpekade. Sedan har jag arbetskamrater
som blivit väldigt orättvist behandlade.
Jag tycker det känns väldigt
rätt att protestera mot att företaget kan få sin vilja
igenom med utpressning.
Vad säger arbetskamraterna?
- Det är ett pressat läge både
för de som skall vara kvar och för oss som skall gå.
Men det finns nog ingen som vill vara
kvar om det inte gått rätt till. Men framförallt är
ju alla eniga i att det är fel när man inte ens kan få
sin sak rättvist prövad.
- Sedan är ju sådana här
utpressningssituationer i samband med nedskärningar förödande
för oss arbetare på alla plan. Hela arbetarklassen blir ju tillbakapressad.
Jag har under åren varit med om så många uppsägningar
där arbetskamrater fått sparken och det känns lika djävligt
varje gång. De som blir kvar kommer ju också att utsättas
för en oerhörd press att generera vinst.
Så i detta läge finns det ingen
arbetare som är vinnare även om det är bra att det finns
arbetstillfällen kvar.
Vad hände efter att ni fått
nedläggningsvarslet?
- Förhandlingarna som följde
kan väl mest liknas vid ett gisslandrama med 50 eller 100 jobb som
står på spel.
Och frågan är om det bara är
ett spel.
När vi lämnade informationsmötet
avslutade direktörn med att uppmana oss att tänka på kunderna
som väntar på våra produkter.
Sedan har man fått produktionen
att flyta genom hoppet på att hälften av jobben blir kvar.
Hur man skulle klarat av sina åtaganden
mot kunderna om inte det hoppet hade funnits vet jag ju inte. Men inte
hade det blivit lätt.
Vad säger du om Metalls agerande
och ombudsmannens brev?
- Det är en märklig inställning
från en som borde vara arbetarnas försvarsadvokat.
Men jag är inte förvånad.
Jag pratade med en annan ombudsman i veckan som gav uttryck för samma
sak. "Vi kan ju inte sitta och misstro varandra på förhandlingarna.
Vi måste ju lita på att företaget är ärligt"
var hans inställning. Därför är det ju inte förvånande
att vi arbetare är så rättslösa. Med två åklagare
kan det inte bli annat. Själv anser jag att man måste misstro
företaget tills motsatsen är bevisad.
Men enligt både företaget
och Metall var ju resultatet lyckat. Att rädda halva fabriken var
väl bra?
- Man kan välja att beskriva förhandlingsresultatet
som att man räddat halva fabriken. Men en sakligare bild tycker jag
är att hälften av de anställda mist jobbet och att fabriken
är ännu ett steg närmare en total nedläggning.
Och varför skall vi överhuvudtaget
acceptera att en emballagefabrik läggs ned eller att folk görs
arbetslösa när kunderna (inte minst fiskkonservindustrin) bor
granne med oss?
- Jag tycker det finns alldeles för
stor förståelse för företagens krav på lönsamhet.
De vinster kapitalisterna över tid
gjort på Lysekilsfabriken kan man inte låta dom trolla bort
med tillfälliga "röda siffror" i ett bokslut.
Arbetarnas rätt till trygghet måste
sitta djupare än så.
Med kunderna som grannar (billigare och
miljövänligare transporter) och med seriösa investeringar
skulle fabriken fortsatt kunna vara en trygg arbetsplats och utkomstmöjlighet
för många Lysekilsbor.
Men fortfarande är det ju för
tidigt att dra alla slutsatser av denna härva och vi får nog
tillfälle att återkomma till detta i Proletären.