1:a-majtal av Tove Janzon RKU i Röd Front 2011 i Lysekil

Hej alla 1 maj firare!

1 maj är en dag som firas över hela världen av arbetande och kämpande människor. Det är därför en utmärkt dag för internationell solidaritet och det är det som jag tänkte prata om i mitt tal.
Vi svenskar brukar slå oss för bröstet med att Sverige inte har varit i krig på nästan 200 år. Vi är en fredlig nation. Men hur sant är det egentligen?

Sedan 2002 deltar Sverige i NATO:s krig i Afghanistan. Det påstås att vi är där för att hjälpa flickor till skolan, men är det verkligen ett sådant rosa skimmer över svenska soldater med tunga vapen i bepansrade bilar?
Kanske några av dem som åker dit luras att tro på det, men för alla som har någon insikt om hur världen fungerar borde det vara ganska uppenbart att det finns andra intressen som styr.
För USA är Afghanistan en geopolitisk viktig region och det är det som får dem att skicka närmare 70 000 soldater dit, inte några burkor…

För om det handlade om att hjälpa kvinnor varför är kvinnoförtrycket i Saudi-Arabien inte något problem? Eller varför har inte USA ett bättre skyddsnät för att garantera en dräglig levnadsnivå för de fattigaste kvinnorna i sitt eget land?

Att Sverige väljer att hjälpa USA är inte något annat än feg uppslutning bakom en stormakt.  

Samtidigt finns det en stark svensk krigslobby som vill försköna det som Sverige gör i Afghanistan. I Expressen går det för jämnan att läsa hyllningsreportage. Och kommer det hem en soldat död verkar det för dem bara vara ännu ett skäl att skicka fler.

Det senaste i raden av hyllningsreportage är tragiskt nog på statliga SVT. Deras dokumentärserie ”krig för fred” säger väl allt om Sveriges nya utrikespolitik. Nu kommer vi inte längre med bistånd till andra länder, vi kommer med krig för fred…  (Visst är det vackert…)

Det är också ett faktum att det finns flera stora svenska företag med ekonomiska intressen i krig. Svensk vapenindustri placerar sig på topptio-listan över de största vapenexportörerna i världen. Och inte ens den mest inbitna bombhögern kan väl påstå att dessa vapen inte används till att döda. Att tjäna pengar på vapen är att tjäna pengar på krig, död och andra människors lidande. Svårare än så är det inte.   

Även kungafamiljen har ett finger med i spelet och ställer gärna upp och poserar leende tillsammans med svenska stridsvagnar.
”Knugen” har ett granatgevär uppkallat efter sig, granatgeväret Carl Gustav, som används flitigt av amerikanerna i bland annat Irak. Trots att civila irakier får lida verkar kungens leende inte bli mindre. Kanske vore en lämplig 65 års-present till kungen att han får åka på och besöka något av de sjukhus där irakiska barn plågas efter hans namnes framfart. 
 
För oss i Kommunistiska Partiet och RKU är det självklart att resa parollen ”Sverige ut ur Afghanistan”.
Vi vill inte se en man, en kvinna eller en krona till ett krig som handlar om att stärka USA:s inflytande i världen. 

Men som att det inte räckte med att Sverige bröt vår tvåhundraåriga fred genom att åka till Afghanistan och kriga ska vi numera dessutom skicka krigsflyg till Libyen.

Självklart är Libyen ett land där folket har skäl att göra uppror. Libyen har utvecklats till ett förtryckande samhälle och Gaddafi har sitt egets folks blod på sina händer. Men det har inte hindrat IMF, USA och EU från att välkomna honom in i de fina salongerna, sedan han för några år sedan anpassade sig deras finansiella krav.

Vi ska inte glömma bort att det bara var ett drygt år sedan som moderata handelsministern Ewa Björling var i Libyen för att hjälpa statliga Rymdbolaget att sälja övervakningssystem. Ett övervakningssystem som skulle hjälpa Libyen att hindra flyktingar från Afrika att kunna ta sig in i Europa. Då var det minsann inget problem att Gaddafi begick övergrepp mot befolkningen. Då ville snarare Sverige tjäna pengar på att hjälpa honom göra det.

Men sedan protesterna inleddes i Libyen såg EU och USA, med Frankrike i spetsen, sin möjlighet att tillsätta en regim än mer lojal mot deras egna intressen. För Frankrike som importerar 15 % av sin olja från Libyen har något av det viktigaste varit stabilitet i regionen. Inget får hindra affärerna.

För som vanligt finns det strategiska intressen. Vi har hört argument som frihet och demokrati, humanitära insatser och bomber som aldrig missar sina mål förut, men vi sa det då och vi säger det igen: imperialismens bomber kan inte befria ett folk. 
Det påstås att insatserna ska hjälpa civilbefolkningen, men det är civilbefolkningen som kommer att dö av bomberna.

Det sägs ibland att om man undrar varför något händer kan man ställa sig frågan ”vem tjänar på det?”, så brukar man hitta den verkliga orsaken.
För skulle världens mäktigaste länder vara intresserade av att slösa massvis med militära resurser och pengar till krig av humanitära skäl? Dessa makthavare som inte bryr sig ett skvatt om att en miljard människor på jorden svälter, som låter klimatförändringarna drabba jordens fattiga, som ser på när aidsepidemin breder ut sig. Självklart har de andra intressen än att undsätta det libyska folket.

Och om det nu handlade om civilbefolkningens bästa, varför säger då den av imperialismens understödda oppositionen nej till fredsförhandlingar? Förhandlingar som Gaddafi sagt ja till. I sin iver att gagna sina egna intressen har imperialismen inga problem med att ställa sig i vägen för en fredlig lösning i Libyen. 

Det är också så att så fort som omvärlden släppte den första bomben så dog den folklighet som kan ha funnits i upproren. För nu handlar det inte längre om vad det libyska folket vill eller om deras kamp för rättvisa. Nu handlar det om vad imperialismen vill och om vad som gagnar dess intressen.

Vad som gagnar imperialismens intressen går också att se i vilka inom den libyska oppositionen som får militärt stöd från omvärlden. Dessa figurer kan knappast påstås vara speciellt folkliga, även om det gärna vill ges sken av det. Det så kallade nationella övergångsrådet består av nyliberaler, tidigare militärer och ministrar från Gaddafis regim.
Det är dessa människor som påstås representera en storslagen förändring. Från förtryck till frihet. Snarare från förtryck till ett nytt förtryck. Nu med ännu större inblandning från omvärlden.

Det är också detta som gör den svenska vänsterns ställningstagande än mer beklämmande. För i Libyenkriget har bombhögern fått nya vänner inom bombvänstern. 
Såväl Vänsterpartiet som Ung Vänster har valt att ställa sig bakom de svenska insatserna till Libyen och riktar ingen kritik mot bombningarna av landet.
De röstade också ja till att skicka JAS. Krigsplan som knappast kan påstås ha något annat syfte är att delta i ett krig. Det är ingen hemlighet att militärindustrin hurrar i bakgrunden, äntligen kan de få sätta den efterlängtade stämpeln på JAS, ”prövad i krig”. 

Ung Vänster förbundssekreterare gick till och med ut och sa att bombningarna inte handlade om olja.
En inställning som är mer än lovligt naiv. Såväl Frankrike som Italien har stora oljeintressen i Libyen.

Och som av en slump har Washington nyligen beslutat att låta två oljebolag köpa olja, gas och andra oljeprodukter som exporteras från Libyen av Nationella övergångsrådet. Och Qatar har redan tecknat ett oljekontrakt med det Nationella övergångsrådet.
Jag säger det igen, ställ er frågan ”vem tjänar på det?”

Att Vänsterpartiet och Ung Vänster inte kan lyfta blicken och se vart denna fråga leder dem är en förlust för antiimperialismen.

Vi i Kommunistiska Partiet och RKU står upp för en sann antiimperialism och säger självklart nej till kriget mot Libyen och kräver ett tillbakadragande av den svenska insatsen.
Imperialismens bomber befriar inte ett folk.

Nej, men vad som befriar ett folk har vi också kunnat se den här vintern och våren.
I många länder i Mellanöstern har människor modigt rest sig mot sina förtryckare och i protester krävt förändring.

Såväl i Tunisien och i Egypten har människor tvingat bort diktatoriska ledare. Ledare som med understöd av EU och USA har drivit en nyliberal politik som har skapat fattigdom, arbetslöshet och utslagning.
I Yemen och Bahrain pågår protesterna ännu. Och här visar sig återigen USA och EU sin dubbelmoral. Även dessa länders ledare har använt våld mot sitt folk men här ropar man inte på bombningar som i Libyen. Återigen är det frågan ”vem tjänar på det?” som ringer i bakgrunden.

Men oavsett vart protesterna i Mellanöstern i slutändan leder har det varit en fantastisk vår. Helt plötsligt har man kunnat läsa ordet revolution till söndagskaffet och det har inte handlat om blod och död. Revolution har handlat om frihet, kan man tänka sig…

Och även om det är lite väl starkt att kalla revolterna i Mellanöstern revolutioner då de i alla fall hittills inte har inneburit en grundläggande samhällsförändring, som är definitionen av en revolution. Korrupta ledare har tvingats från makten, något som så klart är jätte positivt, men som det verkar står det nya politiskt likasinnade krafter att ta vid, så är det ändå ett halvår som ger mersmak. 

Upproren i Nordafrika visar att förändringar är möjliga. Genom folklig kamp kan man störta diktatorer och ändra på samhällsförhållanden.
Det ger hopp. Vi kan lära av dessa folkliga resningar. Vill man förändring så måste vi kämpa för det.
Och i en sådan kamp är svaret på frågan ”vem tjänar på det?” enkel, det gör vi alla som tror på ett bättre samhälle.

Så låt kampen fortsätta!


Tillbaka till startsidan