1:a-majtal av Maria Ahlström  Röd Front 2013 i Lysekil

För nån vecka sen begrovs den person som mer än någon annan kommit att symbolisera det råkapitalistiska systemskifte som pressats på oss under de senaste decennierna.
Jag tänker naturligtvis på M Thatcher, The milk snatcher,nyliberalismens galjonsfigur.
Hon lyckades röja väg för en utveckling som man inte trodde möjlig efter de förhållandevis progressiva 60- och 70talen.
Allt det hon stod för, som privatiseringshysteri, krig, arbetslöshet, avreglering till fördel för den s.k. marknaden, rasism, arbetarförakt, lönenedpressning, ökade inkomstklyftor, slakt av sociala trygghetssystem och sanslös frihet för kapitalet har sedan hennes fullständigt makalösa framfart blivit svidande verklighet för Västvärldens folk.  
Inte undra på att sången ”the Witch Is Dead”, Häxan är död, toppade BBC ones´ lista Tunes Top Ten omedelbart efter hennes död.  
Olyckligtvis gick Thatchers politiska arv inte i graven med henne. 
Att begrava nyliberalismen är en jätteuppgift vi själva har framför oss att genomföra.
Och då kommer det inte att räcka med att avsätta ett och annat kommunalråd.

Den täckmantel det nyliberala systemskiftet uppträder under i vårt fall, det underbara Fredsprojektet EU, ligger nu som en våt filt över alla vardagslivets yttringar, antingen det gäller maten, boendet, anställningsvillkoren, skolan, vården, kommunikationerna över Gullmarn, posten eller böjningsgraden på gurkor.
Vi är EU-reglerade från vaggan till graven, men samtidigt kusligt avreglerade vad gäller garantin för ett socialt tryggt människovärdigt liv och det har blivit fritt fram för utförsäljning och förskingring av våra gemensamma kommunala och nationella tillgångar. Allt skall vara möjligt att tjäna pengar på och de före detta statliga eller kommunala verksamheter som tagits över av privata s.k. utförare, kan när som helst läggas ner om de inte visar sig tillräckligt profitabla.

Kvar står staten som får allt mindre skatteinkomster pga skattesänkningar för de rika och framför allt kvar står de fattiga kommunerna, med skyldighet att röja upp i de icke lönsamma ruinerna.  Att elever plötsligt kan stå utan skola eller att apoteket försvann på grund av att det inte lönade sig är liksom inte Marknadens problem.
 EU-anslutningen har inneburit nationell avdemokratisering och en politik som är på förhand statuerad i Bryssel. Det spelar ingen större roll om vi byter regering, eftersom medlemsländernas övergripande politik ändå är grundlagsreglerad enligt Lissabonfördraget . I Sverige exempelvis är 80 % av besluten i Riksdagen beroende och påverkade av EU.
Chefen för den europeiska centralbanken dödförklarade 2012 den europeiska välfärdspolitiken i en intervju i Wall Street Journal. Jag citerar: Europa har inte längre råd med generella välfärdsystem. Vem är då Europa som inte har råd? Ett lika suspekt väsen som Marknaden, kanske? NÄ
Europa är du och jag och en massa andra fattiga och rika, och problemet för vår ständigt attackerade välfärd är naturligtvis som vanligt att de rika, som enligt all statistik blir rikare, inte vill dela med sig till de fattiga som blir fattigare och fler, även i Sverige.  Kamrater, Det är Europa som inte har råd med är EU!
Påtvingade chock- krisprogram, sk  stukturreformer för att garantera marknadens vinster och frihet har lett till massarbetslöshet, utanförskap ,apati, rasism och nyfattigdom i medlemsländerna.

    Den svenska regeringen är en av EU:s mest prudentliga och laglydiga elever. Rot och Rut och utnyttjande av arma gästarbetare, sänkt bolagsskatt och mer reklam i TV, segregation, orättvisa vägavgifter och mer makt åt Säpo har blivit vår vardag.
Men som tur är står inte Eus folkfientliga politik oemotsagd överallt. Från exempelvis Spanien, Grekland, Cypern, Portugal och Irland hör vi miljonprotester mot EU-Härjningarna. När skall vi börja protestera på allvar i Sverige!
Från det lunkevarma, avidiologiserade  socialdemokratiska arbetarpartiet kan, som vanligt, ingen politiskt motstånd mot eländet väntas. I stället växer det ur deras postreformistiska, teoretiska sumpmark upp en mystisk hybrid . SAPs tankesmedja Tankeverksamheten har efter dansk förebild lanserat kvasiteorin om En ny skandinavisk jämlik social demokrati med en lycklig bourgeoisie. Det låter otroligt, men det är faktiskt sant!  Lövén kan vara helt nöjd! Att överhuvudtaget ens försöka låtsas vilja pressa tillbaka kapitalets makt steg för steg med reformer är nu öppet helt ute. Men det är naturligtvis den gamla reformistiska sossepolitiken partiets ökande antal sympatisörer vill ha. Det är väl den politiken man väntar sig av ett parti som kallar sig Socialdemokratiska Arbetarpartiet!  Men Löven kan inte ens, vilket majoriteten av kongressen krävde, säga nej till vinster i välfärden för då blir bogeoisin olycklig. Ett öde värre än döden!
 Sossarnas Tankesmeder hävdar vidare att det inte finns en ägarmakt – d.v.s. inga klassiska kapitalister längre, bara extremt högavlönade förvaltare som tar risker med andras pengar.  Men dom andra, dom med pengarna, måste ju uppenbarligen finnas? Vad förvaltar förvaltarna annars? Är inte dom som äger pengarna kapitalister?  Tänkte inte på det, som Peter Dalle sa.  Och det gjorde tydligen inte tankesmedjan Tankeverksamheten heller. Därför borde  den  omedelbart sluta smida ideologiska ränkor och byta namn till det mer passande Tankeoverksamheten.
Redan Marx beskrev denna grupp av förvaltare och de andra som har pengar som ”en helt ny sorts parasiter i form av projektmakare, spekulanter och direktörer utan praktisk funktion- ett helt system av svindel och bedrägeri, med hjälp av företagsbildningar, aktieemissioner och aktiehandel.”
 Marxs över hundra år gamla beskrivning  av dessa människor kunde lika gärna ha gjorts idag. Det är dom som äger och manövrerar i skalbolag, holdingbolag, investmentbolag, hockuspokusskolbolag , popkorncoacharbetsträning, slungbollsgymnasier och vårdbolag med allt annat än allas bästa för ögonen. Finns det någon ärlig människa som är intresserad av att göra dessa uslingar lyckliga?

Vi kommunister sätter i alla fall en ära i att göra dessa myglare lika olyckliga som övriga parasiter vid sitt första och sista möte med Anticimex.
Den brittiska hjälporganisationen Oxfam konstaterar att inkomsterna från världens 100 rikaste människor skulle räcka till att göra slut på den extrema fattigdomen i världen fyra ggr om. Vidare att den rikaste procenten i världen, de senaste tjugo åren fått en inkomstökning på 60 procent.  Eftersom Lövens tankesmedja påstår att det inte finns nån ägarmakt så verkar det ju som om det bara var för världens fattiga att gå och hämta dessa herrelösa rikedomar och vips, har vi en ny världsordning, eller? Fråga kolon, Vem tror ni har rätt? Marx eller Sossarnas enfaldiga tankesmedja?  
För oss kommunister är svaret glasklart.   Marx!                                                                              
Dom reella värdena i samhället skapas genom produktion och den del av vinsten som arbetarna inte får i lön hamnar i någon annans ficka. Så enkelt är det. Ju högre lön arbetarna kämpar sig till, desto mindre vinster för den olyckliga bourgeoisien. Men i Sverige i dag har lönernas andel av vinsterna sjunkit tillbaka till samma nivå som på 1910-talet och under de senaste 20 åren har 3000 miljarder kronor förts ut ur landet. Sånt gör bourgeoisien lycklig!

Vi vet hur de europeiska folken slåss för att försvara sig mot EU-s lagstadgade moderatpolitik, men världen är ju större än EU och andra maktkoncentrationer ser sina positioner hotade på andra ställen än i Europa. Jag tänker förstås på den pressade USA-imperialismen och dess outtröttliga, men i längden, fåfänga kamp för att behålla världsherravälde.  
USAs militära förlängda arm NATO gör allt för att försöka hindra de nykapitalistiska rookisarna Ryssland och Kina från att mopsa upp sig internationellt. Taktiken är att försöka utvidga Nato genom att flörta med en hel rad bl.a. centralasiatiska stater, för att kunna placera trupper där och på så sätt omringa Kina och Ryssland. USA är dessutom i färd med att byta ut 180 taktiska kärnvapen i Nederländerna, Belgien, Turkiet, Tyskland och Italien, mot kraftfullare grejer, vilket ökar Natos möjligheter att nå Ryssland med taktiska kärnvapen. Den gamla devisen, går det inte med våld så går det med list är vägledande. Våldet prövade man i Irak och Afghanistan och det gick ju inte så himla bra.
Listen går ut på att NATO bjuder in icke medlemsländer att delta i det man kallar Partnerskap för Fred och visst låter det betryggande och gulligt, men i USAs Utrikesutskott talas det mindre gulligt klarspråk.  Jag citerar USAs förre Vice Utrikesminister: Hon säger rent ut: Mer än nånsin är Nato- alliansen det redskap som USA använder för att möta olika besvärliga hot mot vår säkerhet. Här är det våld som gäller.

 Formellt Medlemskap i Nato är vår regerings våta dröm men snöpligt nog är majoriteten av vårt folk emot det och gör därigenom bourgeoisien olycklig. Men Borgarregeringen har egentligen ingen orsak att sörja ihjäl sig över detta faktum. Man har bara inte ännu riktigt förstått vilken fiffig förening Nato är. Man behöver nämligen inte vara med i Nato för att vara med i Nato. Så sent som på Långfredagen, under en rysk militärövning utanför Gotland, visade det sig med all önskvärd tydlighet, när danskt Natoflyg lyfte från baser i Litauen för att försvara sitt Sveriges intressen, medan Sveriges försvar lugnt låg hemma och hästesov. Nato övar fritt i Sverige och om de skulle vara taskiga nog att öva nån annan stans är Sverige välkommet som observatör.

Som sagt; Nato har ju sina besvärliga hot mot USAs säkerhet att tänka på.
På samma sätt som i Irak och Libyen intrigerar USA nu i Syrien, livligt understödda av den alltmer öppet aparthaidistiska Israeliska regeringen och några stormrika reaktionära arabiska kungadömen. Deras hopp står till de Syriska s.k. befriade områdenas premiärminister Hitto, en Syriskfödd amerikansk affärsman från Texas som inte bott i Syrien på 30 år. Hans stöd bland det ytterst splittrade olika syriska oppositionsgrupperna är svagt, men för imperialisterna är han den rätte mannen. Han vägrar nämligen att gå med på några som helst förhandlingar med regeringen. Det gillar USA/Nato och vädrar morgonluft för ännu en chans att få inflytande över ett område som varit utanför dess kontroll.  Syriens regering är nämligen antiimperialistisk och gör därigenom USA olyckligt.

  Det finns ett talesätt som säger att det finns många finesser på ett järnspett. Det vill säga; allt är inte så enkelt som det ser ut vi första påseendet. Det finns hur många finesser som helst på det Syrianska järnspettet, bestående av olika etniska, religiösa, ekonomiska och politiska grupperingar, vapeninförsel från när och fjärran, och tillresta skummisar inte bara från Texas, men för att spara människoliv och ytterligare lidande är förhandlingar den enda vägen ur denna tragiska konflikt, inte anfallskrig från vare sig Nato, USA eller EU!
 Den rörelse i Syrien som började som en folklig protest med legitima krav på rättvisa, har oförtjänt tagits över av olika banditgrupper och i de landsdelar de håller, utvecklas ett terroristiskt inferno, med bl. a införande av sharia-lagar i de sk befriade områdena.
 Förutom ett oerhört mänskligt lidande har terrorgruppernas strider och attentat lett till medveten förstörelse av elkraftverk, vattenreningsanläggningar och ovärderliga historiska och kulturella minnesmärken. Vem tjänar på det?

 Syrien håller på att slitas sönder och CIA är enligt New York Times involverat i leveranser av vapen till olika våldsgrupper. I arabförbundet är logiskt nog och i rättvisans namn många stater emot vapenleveranser till syriska motståndsgrupper och menar att de rika arabstaternas överskott i stället borde användas till att bekämpa den utbredda fattigdomen i t.ex Somalia. I EU däremot jobbar Frankrike och England frenetiskt för att få till stånd vapenleveranser till samma grupper, trots att majoriteten av deras egna befolkningar inte stöder den politiken.  USAs befolkning stöder inte heller sin regerings Syrienpolitik, ändå trycker de politiska hökarna på och försöker med alla medel få till en invasion av Syrien.
Vad är det för värld vi lever i, den som beskrivs som de västerländska demokratierna, där ledarna bedriver en politik mot majoritetens vilja och intressen i fråga efter fråga?
Europa har inte råd med generella välfärdssystem, men att i Eus och Natos namn delta i odemokratiska krig kors och tvärs från Afghanistan till Medelhavet för att säkra västkapitalisternas gas- och oljeleveranser och strategiska militärbaser, det är tydligen helt OK.

Annat är det som väl är i Latinamerika.  Där har vi det senaste decenniet i stället sett t en livsbringande vänstervåg skölja fram. De fattiga i ex Ecuador, Venezuela, Bolivia och Nicaragua kan nu, med hjälp av progressiva regeringar och folkmakt över kontinentens naturtillgångar glädjas över en utveckling som har som mål alfabetisering, fri skolgång och sjukvård och avskaffande av fattigdomen. Här går det framåt! Trots att de lever i den hotande skuggan av USA har många av de Latinamerikanska folken, inspirerade av Cuba, tagit saken i egna händer och börjat bygga en ny framtid. Vad är det som hindrar att det skulle kunna gå framåt även här i Sverige? För de flesta människor verkar det väl helt rationellt och självklart att använda de producerade värdena och landets tillgångar rättvist för allas bästa. Enklare kan det väl inte bli, det måste väl gälla på denna sidan Atlanten åxå , men då måste även vi ta saken i egna händer för att genomföra ett rationellt, rättvist och solidariskt samhälle och, även om bourgeoisien blir olycklig ,så måste DU  vara med!, .
Klart slut akterut!,

Tillbaka till startsidan