Lisa Engströms 1 maj tal Lysekil 2006

Det pågår två motsatta rörelser i världen i dag. En är progressiv och framåtskridande.
Den andra är bakåtsträvande och imperialistisk.
I länder som Irak, Palestina och Afghanistan är den bakåtsträvande rörelsen tydlig. I Irak och Afghanistan visar USA-imperialismen sitt rätta ansikte när de i jakten på olja och ökad makt fortsätter de ockupationer som har resulterat i hundratusentals dödsoffer och ännu fler skadade.

Men det är inte bara den bakåtsträvande rörelsen som är tydlig i Irak, utan också den motsatta framåtskridande och hoppingivande kampen för ett land fritt från ockupation. För det finns två sidor i Irak: motståndet och ockupationens styrkor.
Motståndet representerar inte bara den progressiva rörelsen i Irak, utan också den demokratiska. Läget skiljer sig inte från det av Hitlertyskland ockuperade Europa under andra världskriget. Då var det franska, danska och norska motståndsmän som stod för frihetskampen och kämpade mot ockupationsmaktens företrädare. Av de Hitlervänliga kallades motståndskämparna för terrorister, men när Tyskland besegrats så betraktades de som de frihetskämpar som de i själva verket var.
Demokrati under ockupation eller genom imperialistiskt anfallskrig är inte möjligt, kommer aldrig att vara möjligt. Därför är det självklart att alla demokratiska krafter, även här i Sverige, måste stödja motståndet mot USA och deras allierade. För Irak är ockuperat och antingen är man mot ockupationen och dess instrument, såsom den tillsatta lydregimen, och för motståndet mot ockupationen. Eller så ägnar man sig åt önsketänkande.

Men det är inte bara Irak som ockuperas i Mellanöstern.
För några månader sedan kunde vi höra om hur Ariel Sharon beordrade om utrymningen av Gaza. I västerländsk media framställdes det ofta som en stor uppoffring och som en fredsinvit gentemot palestinierna. Som vanligt är sanningen en annan.
För Israel var det ohållbart att behålla bosättningarna på Gaza där ett tusental israeleromringades av över en miljon palestinier.
Säkerhetsinsatserna som krävdes var alldeles för kostsamma. I själva verket var det snarare en fråga om när Israel skulle tvingas inse läget och evakuera bosättningarna, än om så skulle ske.
Men samtidigt som Israel försöker framstå som välvilliga genom
evakueringen fortsätter det fasansfulla bygget av muren. Järnridån växer sig ständigt allt längre och allt högre, samtidigt som barnen får allt svårare att gå i skolan, byar avskärmas helt från omgivningen och bönder skiljs från sin mark. Vad som händer är att Israel har tröttnat.
Drömmarnas politik om ett Stor-Israel som sträcker sig långt över Jordanfloden har övergivits. I alla fall tillfälligt.
För nu handlar det om att rädda det som räddas kan. Ockupationen fräter inifrån. Lösningen är att dra tillbaka de mindre bosättningarna och införliva de större med Israel och att sedan bygga en mur mot palestininerna och helt enkelt bomma igen.Och det är just detta som håller på att hända. För palestinierna är resultatet katastrofalt. Gränsen mot Gaza har exempelvis hållits stängd dagar i sträck med en möjlig svältkatastrof som följd. Samtidigt har ingen medicin kunnat tas in i området. Hälften av invånarna på Gaza lever under existensminimum, och antalet ökar nu för var dag. Samtidigt kan man knappt tala om något palestinskt självstyre när den nyvalda regeringen inte ens tillåts träffas.
Så förtrycket av palestinierna har inte minskat, och vikten av att vi stödjer det palestinska folket och fortsätter att bojkotta Israel är enorm. Inte minst med tanke på att Palestina i dag blir allt mer isolerat, och den av folket valda Hamasregimen är inte välkomna att besöka Sveriges utrikesminister eftersom organisationen stämplats som terroristisk. Att Hamas är folkvalda spelar mindre roll. Så mycket ger egentligen västmakterna för den demokrati som de så ofta brukar tala så varmt om

Det folkets motstånd som pågår i Irak och som palestinierna utkämpar harsina systerrörelser runt om i världen. Inte minst på Kuba och i Venezuela där man gör sig allt friare från USA-imperialismens långa armar. På Kuba har man länge kämpat ensam mot den orättvisa världsordningen, men nu drar en våg av nationell befrielse över det som USA i imperialistiskt högmod brukar kalla sin högst egna bakgård, Latinamerika. Med det socialistiska Kuba som inspirationskälla och med det revolutionära Venezuela som bullrande kraftpaket.
I Latinamerika är den demokratiska processen verklig. I land efter land väljer folket nya, mer vänsterinriktade ledare. Alla är inte verklig vänster. Men en gemensam nämnare är att de inte vill utgöra slitna dörrmattor till USA:s bakgård. Vilket är gott nog.
Nationell befrielse är det djupare innehållet i denna process.
Latinamerika vill skapa sig en egen framtid. Bortom diktaten från USA.

Men även på närmre håll pågår det en folkets kamp mot högerpolitiken. I Frankrike tvingades regeringen dra tillbaka förslaget om ett särskilt
anställningskontrakt för ungdomar, så kallat CPE efter månader av enorma protester. Fackföreningar, studentrörelser, vänsterpartier och gymnasieorganisationer kämpade sida vid sida för att slå tillbaka den franska regeringens arbetar- och ungdomsfientliga förslag. Och vi pratar inte om några små protester. Ett flertal gånger var det över 3 miljoner människor ute och demonstrerade, 62 universitet ockuperades och under slutet av protesterna ockuperade man dessutom vägar,tågstationer och affärscentrum.
Det krav som uppmärksammades mest här hemma var att det särskilda ungdomskontraktet skulle slopas. Men protesterna riktade sig också mot hela den lagstiftning som kallas "Alla människors lika möjligheter" och CPE var bara en del av denna lag. Lagen om "Alla människors lika möjligheter" innehöll också delar som innebar att barnbidraget ska kunna dras in under olika förevändingar, 15-åringar ska kunna utföra nattarbete, och så vidare. Det var, och är, alltså en nyliberal lag som innebär försämrad arbetsrätt.
De enorma protesterna tvingade alltså den franska regeringen att dra tillbaka det särskilda ungdomsavtalet. Det är en stor och väldigt viktig seger. Men samtidigt vägrade regeringen att dra tillbaka hela lagen för "Alla människors lika möjligheter" så kampen fortsätter även i Frankrike.

I Sverige har centerpartiet föreslagit ett liknande ungdomskontrakt som
det som den franska regeringen tvingades dra tillbaka. Om man är under 26 år ska man kunna anställas under ett särskilt anställningsavtal som gör det möjligt för företaget att säga upp en med omedelbar verkan. Som plåster på såren ska man kompenseras med ett minimalt avgångsvederlag.
Högern vet vad de gör. Centern och de övriga borgerliga partierna ser sin chans nu när den skyhöga ungdomsarbetslösheten gör mig, mina vänner och de flesta andra ungdomarna allt mer desperata efter ett jobb. Strategin är enkel:
1. Vägra ungdomar ett riktigt jobb.
2. Skuldbelägg individerna för att de är arbetslösa.
3. Håll nere ersättningsnivåerna
Slutresultatet blir att många till slut blir villiga att gå med på försämrade rättigheter och lägre löner, bara de får ett jobb i utbyte.
På så vis kan arbetslösheten konkret användas för att pressa tillbaka oss, de börjar med svaga grupper som ännu inte hunnit etablera sig på arbetsmarknaden. Sedan sprids försämringarna till alla.
Centerns ungdomsförbund, CUF, förnekar inte ens att de vill försämra arbetsrätten för alla. Deras ordförande Fredrick Federlay säger öppet att hans mål är att LAS ska avskaffas helt. För viss är det krångligt med alla lagar och regleringar som hindrar kapitalisterna från att kunnasäga upp vem de vill när de vill?
Men Centern och deras ungdomsförbund har rätt i en sak.
Ungdomsarbetslösheten, och arbetslösheten i stort, är skyhög och något måste göras. Och det går snabbt att konstatera att det inte är "flexibiliteten" det är fel på. För vi ungdomar har redan i dag allt
oftare en osäker anställning. Nästan hälften av alla LO-kvinnor i min ålder arbetar under en osäker anställning.
Som ett exempel på hur antalet personer med osäkra anställningar har ökat så kan jag nämna att sedan 1990 har antalet LO-medlemmar som är behovsanställda ökat från 40000 till 140000. Det är en ökning med 350 procent. Och talet om att ungdomar vill ha flexibilitet är lika falskt i dag som det var för fem år sedan. Enligt en färsk undersökning vill 96 procent av alla ha fasta anställningar. Och här råder det ingen skillnadmellan gammal och ung eller mellan män och kvinnor. Vi vill alla ha den trygghet som en fast anställning ger.
Men den ökade osäkerheten framförallt för ungdomar, kvinnor och invandrare som de här anställningarna ger har inte minskat arbetslösheten. Snarare har den bara ökat utanförskapet för oss som aldrig får en chans att ta oss in på arbetsmarknaden. Så, återigen, vad ska då göras?
En första viktig åtgärd som vi kommunister förespråkar är att införa 6 timmars arbetsdag. Om alla arbetar sex timmar så kan fler få jobb. Så enkelt är det. Men en sådan konkret åtgärd vänder sig både borgarna och socialdemokraterna emot. De vill inte stärka arbetarna, istället vill de göra de bättre genom att göra det sämre.
De försöker intala oss att vi måste gå med på försämringar för att vi i det långa loppet ska få det bättre. Men riktigt så lättlurade är vi inte. Istället ska vi göra det bättre genom att, ja, göra det bättre.
För sex timmars arbetsdag ger inte bara fler människor en möjlighet att komma in på arbetsmarknaden, det är också en viktig reform för dem som har ett jobb. Och som kanske sliter ut sig i förtid på grund av ökande arbetsuppgifter och stress.
En annan åtgärd är givetvis att sänka pensionsåldern. För är det inte något paradoxalt i borgarnas prat när de hävdar att arbetslösheten är ett gigantiskt problem samtidigt som de vill höja pensionsåldern till
sjuttio. Varför inte sänka pensionsåldern istället, och på så vis ge de arbetslösa en chans? För varför ska tjugoåringar som längtar ut i arbetslivet tvingas gå arbetslösa samtidigt som sextioåringar förnekas den pension de är värda och vill ha? Vi kommunister säger helt enkelt för arbete åt alla -dela på jobben.

Men det är inte bara arbetslöshet och osäkra anställningar som plågar oss unga. Högerpolitken och de ökade klassklyftorna slår i många sammanhang allra hårdast mot oss som ännu inte etablerat oss.
Det märks när vi ska flytta hemifrån och inser att det nästan är omöjligt att få tag i en bostad. I Stockholm är varannan ungdom utan egen lägenhet och i Göteborg saknar över 20000 en egen bostad. I dessa tider när det kanske pratas mer än någonsin om de mänskliga rättigheterna, när USA är beredda att starta krig och ockupera i namnet av dessa rättigheter och när den svenska regeringen är beredda att stödja USA:s mördande så talas det väldigt lite, ja i princip aldrig om att rätten till en bostad faktiskt är en mänsklig rättighet.
Om man ser till den situation som unga människor växer upp i i dag så är det kanske inte så konstigt att vi mår allt sämre. Framförallt unga tjejer. Dubbelt så många unga tjejer äter i dag antidepressiva medel jämfört med för tio år sedan. Och orsakerna till detta är uppenbara: en allt sämre ekonomi som beror på arbetslösheten och de osäkra anställningarna, och för tjejers del, den ökade pressen att passa in ochse ut på ett visst sätt som media hela tiden prackar på oss.
Men det märkliga är att samtidigt som de går dåligt för oss unga och för arbetare och vanligt folk så går det faktiskt bra för Sverige.
Fantastiskt bra. Exportöverskottet har aldrig varit större. Tillväxten är god. De så kallade parametrarna pekar i rätt riktning.
Men för vem går det bra? Det är den avgörande frågan.
Göran Persson kan inte klaga. Det är visst och sant. Inte heller aktieägarna. Eller direktörerna. Eller de andra höginkomststagarna.
Aktieägarna enbart i de stora börsföretagen plockade i fjol hem 170 miljarder kronor i arbetsfri inkomst. Det är mer än vad hela sjukvården kostar per år.
Så visst går det bra för de rika. Men hur går det för de arbetslösa? Hur går det för dem som inte får någon egen bostad och som tvingas bo kvar hemma? Hur går det för de som tvingas ta två eller till och med tre olika jobb för att de inte får någon fast heltidstjänst?
Jag började det här talet med att säga att det finns två rörelser i världen, en progressiv och en imperialistisk. På liknande sätt finns dettvå rörelser i Sverige: en progressiv som säger uteslut marknaden, ta pengarna där de finns -och en bakåtsträvande som säger: uteslut de fattiga.
Det är bara att välja

Tillbaka till startsidan