STIG BERLINS TAL I KAMPANJEN MOT OTRYGGHET  18/4 2015 i Lysekil

Detta är Kommunistiska Partiet och vårt ungdomsförbund RKU som håller möte i en kampanj för trygghet i jobben.

Det kan låta som en självklarhet att vi skall vara trygga i våra arbeten och att vi skall ha rätt att ha ett arbete som det går att försörja sig på.
Men så ser det inte ut i Sverige tjugohundrafemton.

När jag började jobba på 70-talet var det en självklarhet att man fick heltid och att det var också en självklarhet att det var en fast anställning.
Då vågade vi också ta strid för våra rättigheter.

Nu är vi tillbaka på 30-talsnivå med hög arbetslöshet och otrygga anställningar på hela arbetsmarknaden.
En otrygghet som är skapad för att vi alltid skall vara rädda för att förlora jobbet om vi överhuvudtaget får något.

Vi skall helst stå med mössan i handen och tigga om att få arbeta under simpla förhållanden. Detta var verklighet för 30-talets Daglönare som tvingades hanka sig fram utan att veta vilka möjligheter till jobb och inkomst nästa dag hade att bjuda.
 
Nu är vi tillbaka där.
Men den moderna daglönaren lever med mobilen ständigt påslagen, redo att sälja sin arbetskraft till den arbetsköpare som behagar ringa.
Detta är en verklighet för väldigt många inom hotell och restaurang och inom handeln men också inom den offentliga sektorn i större utsträckning.

Möjligheterna för alla med dessa otrygga anställningar att planera livet är både små och väldigt svåra.
Dom har svårt att veta både vad man ska göra för dagen och hur nästa månads inkomst kommer att se ut. Det blir svårt att skaffa en egen bostad.
Det blir helt enkelt svårt att leva ett normalt liv.

Skall det verkligen behöva vara så här i ett rikt land som Sverige?

Självklart inte säger vi Kommunister.

Men så länge vi har ett tjuvsamhälle där de rika tillåts berika sig på andras arbete så kommer det att vara så här.
Så länge det förs en politik som ökar klassklyftorna och ökar orättvisorna måste vi arbetare bjuda motstånd mot klassamhället.

Otryggheten är arbetarklassens största gissel i Sverige 2015.
Det är en otrygghet som drabbar hela arbetarklassen även oss som råkar ha ett fast arbete.
Det skapar rädsla och det skapar en onödig press på människor.
Det skapar socialt utanförskap och det skapar ekonomisk kris i många familjer.
Det skapar en otrygghet som är helt onödig.

I vårbudgeten som Regeringen just lagt pratas det om hur mycket det kostar att skapa arbete.

Men det är ju inte pengar som skapar arbete och värde.

Det är ju arbete som skapar värde och pengar.

Det finns väl inget värre slöseri än att låta folk gå utan arbete och känna sig otrygga och värdelösa.

Vi som jobbar i vården och i skolan eller på andra ställen i samhället där våra arbetskamrater sliter sig sjuka.

Vi vet var jobben finns och vi vet var dom behövs.
Vi vet att det behövs många fler som arbetar i vården i Lysekil för att möta det växande behovet.

Vi vet att det behövs fler vuxna på skolorna
Vi vet att det behövs fler som arbetar med våra ungdomar för att förhindra utanförskap.

Ändå sker besparingar och personalminskningar som drabbar både oss som arbetar i dessa verksamheter och dem som behöver hjälp.

Men det är inte bara vi i den offentliga sektorn som behövs för att berika samhället.

Vi behöver bygga mycket i Sverige. Vi behöver fler bostäder.
Vi behöver bygga ut vägar och järnvägar.
Ja listan kan göras lång på det som inte görs för att vi har en politik som vill ha en hög arbetslöshet och som vill lägga pengar på ett fåtals privata konsumtion istället för flertalets offentliga konsumtion.

Därför är otryggheten inget olycksfall i arbetet utan en medveten del av ett omänskligt ekonomiskt system.

Därför har man hittat på en ekonomisk teori som kallas jämviktsarbetslöshet och som säger att några hundratusen av oss arbetare måste gå utan jobb. Man anser att detta är nödvändigt för samhällsekonomin.
Det är givetvis en korkad teori om man utgår ifrån hela samhällets behov.
Men denna teori är väl nästan en religion i Sverige som inte får ifrågasättas.

Ja det är märkligt det där med nationalekonomi.
August Strindberg skrev i sin bok ”liten katekes för underklassen”:
Att nationalekonomi är en vetenskap uppfunnen av överklassen för att komma åt frukterna av underklassens arbete.

För att kunna göra detta så drivs det en medveten politik som permanentar massarbetslösheten.
Idag förvägras över 400 000 människor i vårt land arbete.

Som om inte detta var straff nog så underblåser man rädslan genom att försämra trygghetssystemen.

Ju större klyftan är mellan de som har arbete och de som står utan arbete är. Desto större blir pressen på arbetarklassen som helhet.

Otryggheten för den del av arbetarklassen som förvägras arbete öppnar avgrunden även under alla de som har jobb.

Medicinen mot detta sjuka samhälle heter solidaritet.

Solidaritet mellan den del av arbetarklassen som har arbete och de som ställts utanför arbetsmarknaden är en förutsättning för att bekämpa otryggheten.

Vi måste därför bekämpa otryggheten på alla plan.

Vi i Kommunistiska kräver att det görs rejäla välfärdssatsningar på skolan, vården och omsorgen.

Då minskar vi arbetslösheten och vi ger bättre förutsättningar för en trygg uppväxt för den unga generationen samtidigt som vi ger en trygg omsorg för våra äldre och sjuka.

Vi kräver att fler måste få heltider och fasta tjänster.
Vi accepterar inte att det dras ner på personal som gör ett livsviktigt arbete ute i vården och på våra skolor.

Vi anser att de rikedomar som finns i samhället måste användas för att göra livet bättre för så många som möjligt.

Inte till att berika ett fåtal som idag.

Vi anser att Sverige har både råd och skyldighet att ordna bra vård, skola och omsorg lika för alla i offentlig regi.

Vi anser att det är politiskt vansinne att acceptera arbetslöshet och otrygghet i arbetslivet överhuvudtaget.


Så tycker vi i Kommunistiska Partiet.

Tillbaka till startsidan