Tal den 7 mars, inför den internationella kvinnodagen av Britt-Marie Kjellgren Inför den internationella kvinnodagen den 8 mars, i morgon, kan jag konstatera att den nuvarande högerregeringens djupt kvinno- och arbetarfientliga politik har bidragit till både ökade klassklyftor och minskad jämställdhet.
Och inte nog med det!
Nu när kapitalismen går in i en djup lågkonjunktur, som vi dagligen påminns om i radio, tv och press, drabbas kvinnor med osäker ställning på arbetsmarknaden särskilt hårt.
Tiotusentals arbetare inom industrin har redan ställts utan jobb och krisen börjar sprida sig till offentlig sektor.
Kommuner och landsting varnar för nedskärningar och uppsägningar inom vård och omsorg när skatteunderlaget krymper.
I gårdagens Bohusläning läste jag på tidningens Lysekilsida: ”Skatteintäkter krymper”
”Nu slår den ekonomiska krisen mot Lysekils kommun. Skatteintäkterna beräknas bli sju miljoner lägre än beräknat.”

Det går inte att vänta när det gäller denna fråga, säger Roland Karlsson(FP) kommunalråd i Lysekils kommun, enligt samma Bohusläning.Vänta med vad då, undrar jag.

Ytterligare nedskärningar inom den redan hårt slimmade offentliga omsorgen?

Förhoppningar om att allt fler önskar avsluta sitt långa arbetsliv här i kommunen med, enligt min mening, ett helt förnedrande förslag till avtalspension!!Åtgärder måste vidtas för att minska kommunens kostnader. Ekonomikontoret arbetar intensivt med denna fråga.
Med de orden som kanske är Roland Karlssons avslutas artikeln i Bohusläningen.Nedskärningar inom den offentliga omsorgen skulle utgöra en katastrof.
En katastrof för både de innevånare i Lysekil kommun som är beroende av omsorgen och för alla anställda, främst kvinnor, som förlorar sina jobb och sin ekonomiska trygghet.
I det kapitalistiska Sverige har kvinnornas ställning på arbetsmarknaden alltid varit mer osäker än männens.
Det har inneburit tillfälliga anställningar och låga löner.
Kvinnor erbjuds deltidsarbeten inom vård och omsorg för att underlätta arbetsgivarens schemaläggning.
I krisens tecken ”glömmer” chefer och politiker snabbt eller ”skiter helt enkelt i” de tomma löftena om satsningar på heltider för kvinnor och ser i stället till att de heltidstjänster som blir lediga när anställda går i pension förvandlas till deltider.
65000 medlemmar i fackförbundet Kommunal arbetar ofrivilligt deltid. Både deltids och timanställningar ökar bland unga kvinnor. Det är oroväckande, tycker jag.
På detta vis tvingas kvinnor att betala för en kapitalistisk kris skapad av finansmän och aktiespekulanter.
Dessutom vill jag än en gång påminna om högerregeringens politik som ytterligare förvärrar krisens skadeverkningar för de arbetande och kvinnor i synnerhet.
Jag tänker då på högerns oanständiga försämringar i a-kassan.
Kvinnor drabbas först av de höjda avgifterna till a-kassan eftersom deras inkomster generellt är lägre.
Men det som slår hårdast mot kvinnorna är högerns nya regler för deltidsarbetslösa.
Tidigare kunde ofrivilligt deltidsarbetslösa, oftast kvinnor, fyllnadsstämpla under 300 dagar. (450 dagar för personer med barn under 18 år.)
Nu, sedan ett år tillbaka, kan deltidsarbetslösa endast fyllnadsstämpla i 75 dagar.
Sen tvingas dessa kvinnor till socialkontoret för att överleva.Det enda rimliga i kristider som denna borde vara att satsa mer pengar på kommuner och landsting för att rädda jobben och tryggheten och välfärden.
Detta är något som vi i Kommunistiska Partiet i Lysekil alltid har krävt.
När staten lägger över ett allt större ansvar på kommunerna när det gäller vård, skola och omsorg, måste naturligtvis staten även skicka med pengar till detta!Denna vecka har vi också drabbats av ett rejält fackförenings-svek!
Som ett knivstick i ryggen betraktar jag IF Metalls förrädiska lönesänkningsavtal, som givetvis drabbar både kvinnliga som manliga metallarbetare.
Genom att skriva under på detta undantagsavtal har Stefan Löfven & Co öppnat dörren för ett lönepolitiskt gungfly, som berör alla.Mot denna bakgrund bör inte minst Kommunals medlemmar ta sig i akt.
Kommunal vars medlemmar bär upp den offentliga sektorn.
De flesta andra fackförbund är kritiska eller negativa till IF Metalls medlöperi, men Kommunals, Ylva Törn, säger varken bu eller bä.
Istället låter hon genom sin pressekreterare hälsa att: ”vi vill gärna titta på det här lite närmare först”.
Jag förstår inte hur man som facklig företrädare över huvud taget kan reflektera över en lönesänkning för sina medlemmar.
Att få kortare arbetstider, 6-timmars arbetsdag, inom vård och omsorg skulle inte vara fel, men inga lönesänkningar.
Krisen inom välfärdssektorn, som i Lysekils kommun är en stor kvinnoarbetsplats, skiljer sig från industrikrisen genom att den inte beror på överproduktion.
Det finns faktiskt ingen ”övertalighet” inom omsorgen och skolan.
Det produceras inte för mycket vård och omsorg.
Men likväl handlar det om en efterfrågekris.
Eftersom de politiska instanserna och då framförallt regeringen, vägrar att skjuta till nödvändiga ekonomiska resurser till kommunerna, skapas en klyfta mellan behoven och det som kommunen genom kommunalskattens möjligheter skall finansiera.Nedskärningar blir en följd.
Nedskärningar inom offentlig sektor drabbar i stor del kvinnor.
Nedskärningar inom offentlig sektor ökar arbetslösheten.
Arbetslöshet påverkar köpkraften.
Minskad köpkraft fördjupar krisen!!!
Krisen för exportindustrin kan inte undanröjas på ett nationellt plan. Men krisen i välfärdssektorn är nationell. Inte minst här i Lysekil.
Den beror på för små offentliga resurser i förhållande till välfärdsbehovet.
Som det stod i Bohusläningen igår:
”Nu slår den ekonomiska krisen till mot Lysekils kommun.”
Den kan lösas genom mer pengar till vård skola och omsorg.Detta ser vi i Kommunistiska partiet som en avgörande kvinnofråga på årets 8 mars och inte bara då.
Vi vill slå vakt om offentlig sektor.
Vi vill värna välfärden och kvinnojobben.
Vi ser det också som ett medel att bekämpa krisen.
Varför skall människor gå arbetslösa när det finns behov av deras arbetsinsatser i välfärdssektorn?
Så se upp med Kommunal och Ylva Thörns kommentar till IF Metalls lönesänkningsavtal.
Kvinnolönerna i offentlig sektor är redan skandalöst låga, särskilt inom de typiska kvinnoyrkena.
Jag som medlem i Kommunistiska partiet vill inte alls ta ut något djävulskap i förskott. Men jag vill hissa en röd varningsflagga.
Kvinnolönerna måste upp.
Kvinnolönerna måste bli jämställda.
Detta gäller även i kristider.
Jobb och löner står inte emot varandra, utan är en del av samma kamp.
Staten bör alltså ovillkorligen skjuta till mer pengar till kommuner och landsting för att rädda jobben och förhindra att lågkonjunkturen fördjupas.
En satsning på större offentlig sektor skapar omedelbart arbetstillfällen i Sverige.
Behoven inom vård, skola och omsorg är enorma och fler händer i verksamheten skulle komma hela folket till godo i form av högre kvalitet och kortare köer.
Redan idag tar många anhöriga, inte minst kvinnor, ett alltför stort ansvar för vård av sjuka och äldre.
Vi kommunister anser att vi skall dela på de jobb som finns. Det finns ingen anledning att tiotusentals människor går arbetslösa, medan de som finns kvar på arbetsplatserna stressar sig sjuka i ett allt tuffare tempo.
Sex timmars arbetsdag med bibehållen lön är vår medicin mot massarbetslöshet och ohälsa.Vi i kommunistiska partiet kräver:
Bygg ut den offentliga sektorn.
Sex timmars arbetsdag med bibehållen lön.
Vi i kommunistiska partiet kräver jämställdhet!
Höj kvinnolönerna.

Tillbaka till startsida