Krönika i Proletären nr 6/-05 under rubriken "Från oss som bygger landet" av Stig Berlin.
VAR SNÄLLA!
Det finns många ord som används
på ett konstigt sätt i dag. Begrepp som mist sin ursprungliga betydelse.
Frihet, demokrati och solidaritet är några av de som kapitalistkramarna
lagt beslag på.
Men detta har det ju stått mycket om redan i Proletären.
Jag tänker på det mer vardagliga begreppet SNÄLL som används
i de mest skiftande sammanhang.
När barnen var små delades vi vuxna upp i snälla och dumma.
Det är ju en enkel indelning. När vi satt och tittade på TV
och såg eländet i världen fick man ofta frågan om olika
personer, är han snäll? och oftast var han ju inte det enligt min
mening.
Denna indelning krävde naturligtvis att man ansåg att snällhet
var en bra egenskap.
Men så är det ju inte alltid.
Man hör ofta att bristen på motstånd mot försämringar
i kommuner eller mot nedläggningar av industrier beror på att vi
Svenskar är för snälla.
Detta har förföljt mig genom åren och just den negativa sidan
av snällheten har ju blivit ett gissel. Inte så att jag själv
blivit beskylld för att vara snäll.
Men visst är det lite trist när man hör att människor är
för snälla i denna grymma värld. Att snällhet till och med
förknippas med dumhet.
När jag växte upp fick jag lära mig att man skulle vara snäll.
Då inbillade jag mig att det var det samma som hjälpsam och omtänksam.
När jag arbetade inom varvsindustrin hade jag en arbetskompis som inte
kunde säga ifrån (det fanns och finns naturligtvis alldeles för
många som han).
När basen körde med honom teg han och tog emot.
Du är för snäll. Du måste lära dig att ta för
dig, var några av de råd han fick.
När vi sedan fick besked om att fabriken skulle lägga ned och vi skulle
bli arbetslösa, så gick vi ut i strejk för jobben. Då
fick jag en varning för att jag uppviglat arbetskamraterna. Då reste
han på ryggen och protesterade. Det tycker jag var snällt.
Under den strejken och under striderna mot uppsägningar på min senare
arbetsplats så har jag mer än en gång fått reda på
att jag inte varit snäll i mina tillmäten mot basar, direktörer,
fackordförande och metallombudsmän. Men mina arbetskamrater tyckte
jag var snäll som sa ifrån när kollektivet blev attackerat.
För visst är vi snälla när vi uppmanar folk att inte ta
skit, eller när vi tar strid för våra och våra barns framtid.
(Detta sysslar ju vårt parti med hela tiden)
När jag sålde Proletären en fredagseftermiddag i Lysekil kom
det en fullmäktigesosse och hade åsikter om kommunismen.
Då citerade jag vår ordförande som vid många tillfällen
sagt att det inte finns några snällare människor än vi
kommunister. Det är ju inte våra beslut som gör folk arbetslösa.
Det är inte vi som försämrar skolan, för att ta några
exempel. Han kunde ju inte annat än att hålla med.
Men senare använde han vårt lilla samtal i ett misslyckat angrepp
på partiet i fullmäktige. Det måhända att Berlin är
snäll men likväl står ni för en våldsideologi var
väl budskapet. Detta sa han samma kväll som han var med och beslutade
att låta ekonomisk kortsiktighet gå före människors väl.
Det var väl inget vidare snällt gjort mot de som drabbas av besparingsivern.
Då tänkte jag på Karl-Bertil Jonsson på julafton som
väll är sinnebilden för en snäll gosse, men så kallades
han också med all rätt för kommunist av sin far.
Så visst finns det olika åsikter om vad snällhet är, men
visst borde det vara positivt att vara snäll.
Att vara ödmjuk, hjälpsam och solidarisk tycker jag man skall vara.
Men inte eftergiven när man utsätts för oförätter.
Så fortsätt att vara snälla mot varandra, men låt er inte
kuvas.