Krönika i Proletären
nr 15/-09 under rubriken "Från oss som bygger landet" av Stig Berlin.
NY PÅ JOBBET
I dessa tider skall man väl vara glad att man överhuvudtaget har ett arbete att gå till.
När jag för fem år sedan blev arbetslös var det en lång väg till ett fast jobb.
Det blev flera år med timanställning och deltidsarbetslöshet. Jag fick så småningom ett längre vikariat i ett storkök för äldrevården i Lysekil som efter fyra år blev till en fast tjänst.
När jag blev arbetslös för fem år sedan arbetade jag på en industri som halverade personalstyrkan. Efter bara ett halvår som fast anställd i köket var det dags att halvera personalstyrkan även där och jag blev omplacerad till hemtjänsten.
Att byta jobb så här på ”äldre dagar” är inte alltid så lätt. Eftersom jag kommer från industriarbetet har vården inte varit något jag precis har lockats av. Jag arbetade i min ungdom som kock och slutade för att jag ville slippa kvälls och helgarbete.
Nu hade jag inte mycket att välja på i dessa valfrihetens tider. Eftersom jag var anställd i socialförvaltningen så fanns det bara ett heltidsjobb vakant i kommunen, vilket väl säger en del om den arbetsgivaren.
Jag har tidigare skrivit om hur vi i köket tog kamp för jobben och vi konstaterade då att både vi som fick gå och de som var kvar var förlorare eftersom dessa ständiga besparingar försämrar arbetssituationen samtidigt som det drabbar de vi skall serva, i dessa fall åldringar, handikappade och sjuka.
Så nu arbetar jag sedan några månader i hemtjänsten som ”outbildat” vårdbiträde.
På ett rullande schema där jag jobbar varannan helg med kvällsarbete för drygt 18000 i månaden.
Jag skall inte klaga på själva jobbet. Det är intressant men framförallt är det väldigt viktigt.
Man kommer in i en värld som man tidigare bara har anat. Man får hjälpa människor som av en eller flera anledningar inte klarar sig själva. Det kan vara enkla saker som att sätta på stödstrumpor så att inte benen svullnar för mycket under dagen. Det kan vara att hjälpa till med blöjbyten, dusch, frukost, och allt som en rullstolsbunden behöver hjälp med. Det kan vara handling, städning och tvättning. Det är mycket handräckning för mediciner som kan vara livsviktigt för vederbörande. Men framförallt skall man finnas till hands och det är inte alltid så lätt när fler och fler uppgifter slängs på oss hemtjänstpersonal. Vi jobbar ju i dessa människors hem och det ställer rätt stora krav på flexibilitet. Det är ju inga maskiner vi har att göra med där man kan räkna minuter per kolli. Ena dagen kan det gå ganska fort att komma upp ur sängen och få färdigt morgonbestyren för en dement åldring medan det nästa är totalstopp.
De flesta är oerhört tacksamma för att vi kommer och hjälper dem så på det sättet får man ju väldigt mycket tillbaka.
Man kan få många goda skratt under en dag och man känner verkligen att man gör nytta. Men många är egentligen för krassliga för att ha eget boende och behöver väldigt mycket hjälp. Men tro inte att vi får mer arbetstid för detta. Nej varenda dag är det någon eller flera som känner sig otillräckliga i jobbet, att man inte hunnit med eller att man kommit sent till nästa. Det är verkligen en kapplöpning med tiden för att hinna med. Sedan skall vi hinna ha kontakt med anhöriga, ha koll på dokumentation och att pärmar stämmer och mycket annat. Det är ofta så mycket mer man skulle vilja hinna med.
När man sedan påtalar detta för chefen så får man höra att vi måste planera bättre och att vi kanske är för länge hos varje vårdtagare. Vi skall ha klart för oss att det inte finns några pengar till fler händer i vården, tvärtom så är vi egentligen övertaliga och ytterligare besparingar är på gång.
Så här ser det ju ut överallt idag, i varje kommun sitter just nu staber av konsulter och ekonomer och räknar på hur många som skall bort i den offentliga sektorn.
När jag började i hemtjänsten efter att i stort sett alla mina tidigare arbetsplatser har stympats eller slaktats så tyckte många att här har du alltid jobb, i äldrevården ”behövs” det alltid folk. Detta stämmer ju såtillvida att BEHOVET är oändligt. Men nu är det ju tyvärr så att det inte är behovet som styr i det här samhället.
Därför är det livsviktigt att fler tar strid för en kraftig satsning på att tillfredsställa behoven av vård och omsorg. Det tjänar alla på. Vi får bättre omvårdnad och folk kan känna sig till freds med att ha gjort ett bra jobb.
Sedan är det ju inte klokt om man bara har att välja mellan arbetslöshet eller att slita ihjäl sig.
Stig Berlin
Fler krönikor