Krönika i Proletären nr 25/-05 under rubriken "Från oss som bygger landet" av Stig Berlin.

Ingenting är heligt.

”Ingenting är heligt längre” stod det på lokaltidningens förstasida för någon vecka sedan.
Nu är det väl några frustrerade ungdomar som vält gravstenar igen var min första tanke. Att ge sig på döda ting brukar ju få dessa rubriker.
Men det var faktiskt värre än så. Det var t.o.m. tvärtom. Vuxna välbeställda människor som med berett mod skulle ge sig på en levande verksamhet.
Det var ett gäng politiker som gjorde klart att man nu var ”tvungna” att skära rejält i de kommunala åtagandena. Då är ingenting heligt.
Församlingen kallas för kommunstyrelsen. De fick för en månad sedan skarp kritik från revisorerna med den moderate riksdagsmannen Kent Olsson i spetsen för sossar och en vänsterpartist. Deras budskap var att kommunen måste spara mer, och reflexmässigt gör KS avbön och lovar bättring och bot.

Vi kommunister förvarade då detta gäng mer än de själva gjorde. Inte för att de gör ett bra jobb. Men skall de kritiseras så är det ju inte för slöseri utan för feghet. För att de inte vågar leva upp till det vi anser vara kommunens uppgift. Att ge medborgarna en bra service. Att de inte vågar kräva av sina partikamrater i riksdag och regering att stå för sina vallöften.
Att det inte finns någon i denna församling som kan haka på kommunisternas yrkande på att skicka tillbaka notan till staten för alla ofinansierade åtagande som man lagt över på kommunerna.
Varför är det inga fler än vi kommunister som bryr sig mer om folkets behov än om några diffusa ramar.

Sparpolitikernas tal om helighet är faktiskt ganska träffande.
För visst är det något religiöst över den heliga budgetbalansen.
Därför upprepas dessa mantran hela tiden. Det finns inga pengar. Vi måste spara. Budgetdisciplin, budgetbalans, spara, spara.
Men eftersom denna religiösa tillit till budgetbalansen är svår att förstå så arrangeras det nu utbildningar för att lära sig att fatta ”rätt” beslut.
Det gäller att till varje pris hålla budgetdisciplin, och detta får på inga villkor ifrågasättas.
Dessa dressyrkurser behövs nog för att få total lydnad.
Som politiskt aktiv så undrar man ju vad det är som driver människor att bli så lydiga redskap.
Att moderater och liberaler gör det är ju inte så konstigt, det ligger ju i deras ideologi. Så det är ju helt följdriktigt att de vill förverkligar sin dröm om ett mer utpräglat klassamhälle.
Men att folk som kallar sig för socialister och kommer från arbetarhem gör sig själva till gisslan gör mig lite förbryllad.
Man får ju vanliga hyggliga människor att förvandlas till skitstövlar i budgetdisciplinens namn.
Men de har det ju inte alltid så lätt i sin rekrytering. Många tar time-out eller hoppar helt av det politiska.
När den socialdemokratiska socialnämndsordföranden aviserade sin avgång förra veckan, tyckte en moderat kollega att det var för dåligt betalt för att ha ett sådant ansvar.
Skall vi få folk att ta dessa otacksamma uppdrag måste vi betala mer menade den moderate politikern som vill spara på allt annat. Det är väl en drivkraft.
Och detta framställs som den högsta formen av demokrati.
Så visst finns det utgifter som är heliga.

Vi för vår del pratar hellre om helheten än om heligheten.
Trots att så många kommer att offras på budgetbalansens altare, så har folk förvånansvärt svårt att se sammanhangen.
På mitt jobb t.ex. har många gått på snacket att det måste bli slut på slöseriet. Men dom får ju inte försämra pensionärernas mat. Inte heller inskränka på vaktmästeriet, eller lägga ner vårdhem. Pratar man med föräldrar så är det ju självklart att vi måste ha mer personal i skolan.
Det måste väl finnas annat att spara på är en vanlig uppfattning, gör det bara inte på oss.
Förra veckan rapporterades det om att antalet miljonärer ökat rekordstort i Sverige.
Det gäller som sagt att se sammanhangen och helheten.
Då behöver ju ingenting vara heligt, inte heller var pengarna skall tas.

Fler krönikor

Tillbaka till startsidan