Tal av Gabriella Aristegui på demonstration  i Lysekil den 22/3-03 mot USA:s anfallskrig på Irak.

Jag vill tacka alla som är här och visar sitt stöd.
För även om man tror att vi inget kan göra så hörs våra röster och åsikter.
Vi har samlats här idag för att stödja det irakiska folket och för att visa att även om våra ministrar vill ha krig så vill inte vi det.
Och för attvisa USA att så här får man inte göra, dom har inte rätt att bomba ett land så där.
Och detta gör mig rädd. Tänk om Sverige skulle sluta dansa efter USA:s pipa skulle dom ge sig på oss också då? För det var det som hände i Irak...
Irak nationaliserade sin olja så att inga utländska företag skulle ta det ifrån dom.
Men då blev USA arga och försökte på alla sätt ta kontrollen igen.
Vi får inte glömma att det var trots allt USA som satte Saddam i makten 1979 genom en statskupp.
Har inte Iraks folk lidigt tillräckligt?
Genom ett stort förtryck av deras ledare Saddam som inte lät folkets röster höras eller synas. Och alla sanktioner som dom fått stå ut med, att vara rädd för att bli sjuk. Att inte få en bra skolgång, att inte ha pennor eftersom enligt USA så kan man göra vapen av helt vanliga blyertspennor.
Att inte få den sjukvård som egentligen varje människa ska kunna ha rätt till.
50% av Iraks befolkning är arbetslösa.
Det är inte bara vi mina vänner som står här idag och demonstrerar.
Nej det är tusentals som gör det idag runt om i världenjust nu!
Med några visa ord skall jag lämna er, med några ord som Martin Luther King sa "Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad."

Tillbaka till solidaritetsgruppen