Sagan om Gorillan Bush Chimpansen Blair och Apan Bin Laden.
Uppläst på protestmöte i Lysekil mot USA:s bombningar i Afghanistan !
Av Erik Kohlström

Det var en gång en liten ö mitt ute i havet. På denna ö bodde en apa. Det var en stor och ful gorilla med gula tänder och dålig andedräkt. Han hette Bush, och idag var han arg. Apan Usama hade nämligen kastat en stor kotte på hans finaste sandslott. Usch, tänkte Bush, och började slänga en massa kokosnötter han orkade mot Usama för att ge igen.
  Ja, det är klart, han kastade förstås inte själv, för Usama bodde på andra sidan ön långt nere i en grotta, så Bush övertalade några gamar att flyga över med nötterna. Visserligen missade de närsynta fåglarna hela tiden och träffade istället en massa små lemurer som egentligen inte hade något med vare sig sandslott eller kottar att göra, men det struntade Bush i. Han och hans kompis, chimpansen Blair hade nämligen en stor hög med kokosnötter som de inte visste vad de skulle göra av, och lemurer fanns det ju så många ändå.
  På norra änden av ön satt en efterbliven orangutang vid namn Göran Persson och tjattrade exalterat. Han viftade med sin banan, de långa håriga armarna svängde fram och tillbaka och kindpåsarna dallrade. Han hejade på Bush med kraft och kräm. Han påstod att hela den norra änden av ön gav sitt "reservationslösa stöd" till kokoskastandet.
  Att de flesta djuren sade "Usch"och "Blä" åt Bush och Blair, det brydde sig inte Göran om. Han ville bli polare med de stora aporna, och sånt pjosk som vad djuren tyckte var bara i vägen då.
  Nåja, de stora aporna i väst fortsatte att skicka sina projektiler mot Usama, som fortsatte trycka i sin håla. Småaporna i öst bråkade med varandra, talibananerna blev utkastade av norra apiansen, men det var fortfarande apor som styrde. Det hela urartade till ett stort elände. Nötter, kottar, stenar, pinnar och allsköns bråte haglade över de stackars lemurerna, och många fick dem i huvudet eller fick sina bon förstörda. Lemurerna mådde riktigt dåligt. De hade ingen mat, inga hem, ingenting, men gamarna flög hela tiden omkring och släppte en massa skrot på dem. Men Usama satt tryggt i sin håla och nös baciller på små blad som han skickade till Bush.
  Men så till slut fick djuren på ön nog. De ville inte veta av några fler våldsamma apkonster! De var trötta på att de stora aporna gjorde som de ville och struntade i vad alla andra tyckte, och framförallt var de trötta på att apornas fjanterier resulterade i att folk fick kokosnötter i skallen!
Så började papegojorna flyga omkring ön och sprida ut att det var dags. Myrorna och termiterna tog Görans bananer. Flugorna och moskiterna jagade ut gamarna över havet och tvingade dem att släppa sin last där i stället. Sköldpaddorna och ormarna rullade ut alla kokosnötter i vattnet, där de flöt iväg mot horisonten. Lemurerna grävde ner kottarna. Varanerna kröp ner i Usamas håla och drog ut honom, skrikande och sprattlade. Slutligen tog alla djur tillsammans, alla gnagare och insekter, alla kryp och larver, alla fåglar och ödlor, allihop och föste ihop alla aporna, stora som små, mitt på ön. Alla djuren samlades i en stor cirkel runt aporna, och så kom en liten panda framlufsande och sade såhär:

- Ni apor tror ni kan hålla på hur som helst, bråka och tjafsa och kasta nötter hit och dit, men nu har vi lessnat på att ni hela tiden ska hålla på och apa er. Vi har gjort oss av med era äckliga vapen, och vi tänker inte lämna tillbaka dem, någonsin! Såna otyg är alldeles för farliga för små apor. Ni kan ta era bananer och dra härifrån, för nu är det vi som bestämmer!
  Och alla djuren jublade och klappade tassarna, och sen satte de alla aporna på en flotte och skjutsade ut dem över havet till en öde ö där de kunde bråka bäst de ville. Sedan plåstrade de om lemurerna och lagade deras bon, och alla delade med sig av sin mat till dem, och när sedan solen började gå ner hade alla djuren en stor fest. Så levde de lyckliga i alla sina dagar på ön utan korkade apor som styrde och ställde och bråkade och skällde!

Erik Kohlström

Tillbaka till artikeln om kampanjen