Det var en gång en liten ö mitt
ute i havet. På denna ö bodde en apa. Det var en stor och ful
gorilla med gula tänder och dålig andedräkt. Han hette
Bush, och idag var han arg. Apan Usama hade nämligen kastat en stor
kotte på hans finaste sandslott. Usch, tänkte Bush, och började
slänga en massa kokosnötter han orkade mot Usama för att
ge igen.
Ja, det är klart, han kastade
förstås inte själv, för Usama bodde på andra
sidan ön långt nere i en grotta, så Bush övertalade
några gamar att flyga över med nötterna. Visserligen missade
de närsynta fåglarna hela tiden och träffade istället
en massa små lemurer som egentligen inte hade något med vare
sig sandslott eller kottar att göra, men det struntade Bush i. Han
och hans kompis, chimpansen Blair hade nämligen en stor hög med
kokosnötter som de inte visste vad de skulle göra av, och lemurer
fanns det ju så många ändå.
På norra änden av ön
satt en efterbliven orangutang vid namn Göran Persson och tjattrade
exalterat. Han viftade med sin banan, de långa håriga armarna
svängde fram och tillbaka och kindpåsarna dallrade. Han hejade
på Bush med kraft och kräm. Han påstod att hela den norra
änden av ön gav sitt "reservationslösa stöd" till kokoskastandet.
Att de flesta djuren sade "Usch"och
"Blä" åt Bush och Blair, det brydde sig inte Göran om.
Han ville bli polare med de stora aporna, och sånt pjosk som vad
djuren tyckte var bara i vägen då.
Nåja, de stora aporna i väst
fortsatte att skicka sina projektiler mot Usama, som fortsatte trycka i
sin håla. Småaporna i öst bråkade med varandra,
talibananerna blev utkastade av norra apiansen, men det var fortfarande
apor som styrde. Det hela urartade till ett stort elände. Nötter,
kottar, stenar, pinnar och allsköns bråte haglade över
de stackars lemurerna, och många fick dem i huvudet eller fick sina
bon förstörda. Lemurerna mådde riktigt dåligt. De
hade ingen mat, inga hem, ingenting, men gamarna flög hela tiden omkring
och släppte en massa skrot på dem. Men Usama satt tryggt i sin
håla och nös baciller på små blad som han skickade
till Bush.
Men så till slut fick djuren
på ön nog. De ville inte veta av några fler våldsamma
apkonster! De var trötta på att de stora aporna gjorde som de
ville och struntade i vad alla andra tyckte, och framförallt var de
trötta på att apornas fjanterier resulterade i att folk fick
kokosnötter i skallen!
Så började papegojorna flyga
omkring ön och sprida ut att det var dags. Myrorna och termiterna
tog Görans bananer. Flugorna och moskiterna jagade ut gamarna över
havet och tvingade dem att släppa sin last där i stället.
Sköldpaddorna och ormarna rullade ut alla kokosnötter i vattnet,
där de flöt iväg mot horisonten. Lemurerna grävde ner
kottarna. Varanerna kröp ner i Usamas håla och drog ut honom,
skrikande och sprattlade. Slutligen tog alla djur tillsammans, alla gnagare
och insekter, alla kryp och larver, alla fåglar och ödlor, allihop
och föste ihop alla aporna, stora som små, mitt på ön.
Alla djuren samlades i en stor cirkel runt aporna, och så kom en
liten panda framlufsande och sade såhär:
- Ni apor tror ni kan hålla på
hur som helst, bråka och tjafsa och kasta nötter hit och dit,
men nu har vi lessnat på att ni hela tiden ska hålla på
och apa er. Vi har gjort oss av med era äckliga vapen, och vi tänker
inte lämna tillbaka dem, någonsin! Såna otyg är alldeles
för farliga för små apor. Ni kan ta era bananer och dra
härifrån, för nu är det vi som bestämmer!
Och alla djuren jublade och klappade
tassarna, och sen satte de alla aporna på en flotte och skjutsade
ut dem över havet till en öde ö där de kunde bråka
bäst de ville. Sedan plåstrade de om lemurerna och lagade deras
bon, och alla delade med sig av sin mat till dem, och när sedan solen
började gå ner hade alla djuren en stor fest. Så levde
de lyckliga i alla sina dagar på ön utan korkade apor som styrde
och ställde och bråkade och skällde!
Erik Kohlström